Fredagsmys

Det är 11 grader kallt och tvärsvart ute. Klockan är efter 21, en fredag.

Då pajar värmepumpen. Vad gör man?

Bläddra, bläddra i manualerna (3 st, usla). Inga svar man begriper. Bläddrar ändå lite till.
Ut, spetta bort is under pumpen. Som om det skulle hjälpa invändigt.

Kallt i huset. Bebisen vaknar, skriker. En fleecefilt extra, så somnar han om. Klockan är nu 23.

Men vad är detta? En säkring i proppskåpet har löst ut, fast just denna propp inte borde hänga ihop med pumpen. Byter ändock säkring. Ber en bön.

Bönhörd! Grönt ljus! Pumpen frustar till och drar igång. Långsamt stiger temperaturen i värmepannan, en grad i taget. Kanske blir natten kall. Utomhus, men inte inne.

Skelett under locket?

När vi besiktade huset inför köpet, för ungefär 2 år sedan, fann vi ett lock på baksidan. Ett stort brunnslock i betong, precis vid ingången till altanen.

Men den gamla mannen som då ägde huset, och som var med på besiktningen, vägrade låta oss lyfta på betongen för att se vad som fanns under. Han var verkligen bestämd.

- Det får ni göra när ni äger huset, sa han och såg inte ut att vilja vika en tum från den åsikten.

Det var bara att rätta sig till det. Vi lyfte aldrig på stenen inför köpet.

Sedan dess har vi varit på gång att lyfta och titta, flera gånger. Våra egna diskussioner har varit vilda - vad ryms under stenen? En skatt, ett par skelett, en gammal brunn, ett rör där vatten och avlopp går in i huset. Många gissningar blev det.

Nu har vi lyft. Det behövdes några extra armar för att få loss stenen.

När den väl var borta visades dess hemlighet. Där fanns....

...ingenting. Bara berget under. Det är alltså en trampsten, en sån man går på innan man går in på altanen.

"Det är natt och jag dammsuger"

Män och prylar. Vad är grejen?

Vi har köpt en uppladdningsbar dammsugare. Den satte vi direkt på uppladdning, något som skulle ta sina rediga 20 timmar eller så.

Här är ett bevis på att prylar har enorm dragningskraft på män. Det är natt, klockan är 01.30 och vi har nyss kommit hem från en mycket trevlig fest.

Då tänker mannen tydligen så här: äsch, jag dammsuger lite. Nu när maskinen laddats upp ordentligt.

Synd om oss

Just nu står renoveringen helt stilla. Det beror inte på lathet. Nejdå.

Vi har blivit tvärförkylda. Bägge två. Det är synd om oss.

Så här roar vi oss just nu.

(Man får självklart ta sin sked till den andres skål och ta lite därifrån, om man vill).

Lyckat ingrepp i vägg...

Det man inte har i huvudet får man ha i benen heter det ju om man måste vända om och hämta någonting som man har glömt.

Vad heter det då om man har byggt en ny innervägg (isolerat, satt åldersbeständig plastfolie, smällt upp gipsskivor, spacklat noggrannt och målat), bara för att inse att man inte har något stabilt väggmaterial att fästa spegel och lampa i? 13 mm gipsskiva kanske räcker, men vem vågar chansa!?

Vad göra, vad göra??

Det finns ju liksom ett ganska stort känslomässigt motstånd mot att riva den nya fina väggen och göra om...

Rummet i fråga är lilltoan på övervåningen, som gränsar till vårt blivande - än så länge orenoverade - sovrum.

A kom tillslut på den briljanta idén att vända på steken.



Sagt och gjort så tog vi upp ett hål från sovrumssidan av väggen och monterade plywoodskivor på insidan av ångspärren, satte tillbaka isoleringen och monterade på locket igen.


Lite nytt ytskikt på den väggen, så blir den som ny igen! :-)

Avdelningen Udda visningar

Nu öppnar en ny utställning med "konstnären" Nathalia Edenmont, som gör fototavlor med nyslaktade möss som motiv. (Jag lägger inte in några bilder... Bara en länk.) Detta väcker minnen för både J och mig.

Vi var på en udda husvisning, en gång. I Bromma, fint funkishus med bubbelbad i glasburspråk på övervåningen. Flashig mäklare men kanske lite oväntat lågt utgångspris. Fullt av folk, förstås. Redan i entrén började jag ana oråd. Det stod vita liljebuketter i fönstren. Vita liljor doftar som bekant mycket starkt. I många rum, även barnens rum, fanns tända doftljus. Hm, udda.

Det mest udda var ju ändå att alla tavlor var övertäckta med lakan. Alla tavlor satt så till att man inte riktigt kunde lyfta på lakanen och se vad som fanns under. De var alla i samma storlek dessutom. Detektiven i mig noterade att tavlorna i barnens rum inte var övertäckta. Nathalia Edenmont, förstås. I ena barnets rum satt t ex en fototavla med en gerbera som motiv. I gerberans mitt låg ett kaninöga. I barnens rum!


Mäklaren var öppen med att det fanns "lite att göra" på huset. Bland annat läckte taket in. "Men imorgon på omvisningen, kommer besiktningsmannen att vara här så då kan ni ställa frågor direkt till honom."

Vi åkte aldrig på omvisningen.

Solstolens revansch

Det gick illa, illa när A tänkte sola lite i helgen som gick. Solstolen togs fram. Sattes upp med hjälp av lite våld och några svordomar. Ah, ned i stolen, pusta ut. Fyra sekunder senare hörs ett Ritsch!

Tjocka arslet tog tursamt emot kroppens tyngd mot backen. Några sköna blåmärken på armen blev den enda kvarvarande effekten av fallet. På inköpslistan: ny solstol.

Äntligen växthus?

Några unga tjejer från tv-programmet Äntligen Hemma var här i förra veckan för att reka vårt växthus. Kanske kommer det med i programmet, även om chansen är liten. De kollar på växthus i trakten i två dagar och väljer sen ut ett som de tycker passar.

Hur som helst är det roligt att tänka sig Bo Rappne i vårt växthus. Här finns en del att göra. Just nu är växthuset ett lager för överblivna cyklar, trädgårdsredskap och bevattningsprylar. Kanske blir det grönt här också, så småningom.

Kan avslöja att flickorna från tv-produktionsbolaget kändes rätt "juniora" för att tala konsultspråk. Deras uppgift är att ta kort på plats. Efter några bilder (jag är rimligen rek-dagens första besök) så säger den ena att det är slut på batteri i kameran...

En enkel före-bild:

Vovven på pallen

En som glatt sig lite extra åt att huset ligger högt - på en liten kulle - är Vovven. Hon har en egen pall framför fönstret där hon sitter både morgon och kväll för att se ut över sina ägor. Från utsidan kan det se ut så här när man kommer hem. Gissa om man blir glad när man ser den här silhuetten...!

Feta fåglar - fattiga husägare?

Snacka om produktutveckling. Man trodde väl att fåglarnas talgbollar var färdigutvecklad som produkt. Men ack så fel. Lagom till Alla-hjärtans-dag inhandlas en talgboll i form av ett hjärta. Fåglarna blir feta. Vi blir fattigare. Blir vi gladare? Kanske. Men fåglarna trivs utanför vårt fönster.

Fåglar med god smak?

När vi flyttade in i huset fick vi en massa grejer med på köpet. Bland annat ett gräsligt fågelbord i 70-talsplast med grönt tak. Populärt bland småfåglarna men ack så fult. Rätt snart köpte vi ett nytt fågelhus, en designad silvertub där vi tänkte att de små pippisarna skulle trivas.

Men inte. Tror ni de kräsna förortsfåglarna vill äta från vårt fina silvertub? Icke!

Så nu har vi hängt tillbaka det 70-talsgröna huset, till alla småfåglars glädje.

Nästa karriärsdrag: Privatspanare?

Här i Duvnäs finns en aktiv grannsamverkan, vilket innebär att man i princip spionerar på suspekta typer som eventuellt rör sig i området. Sen rapporteras detta via elektroniska kanaler, webb och telefon, så att alla som så önskar kan hålla extra koll på eget hus, grannhus och bilar.

En sen natt, långt efter midnatt, får vi tillfälle att bidra till denna fina grannverksamhet. En vit Toyota av "enklare snitt" krypkör framför vår bil. Vi kommer på den smarta tanken att förfölja den lite bland kvarteren. Bara en liten bit, för att kolla upp den.

Våra hjärtan bankar hårt när vi inser att den stannar vid varje hus, helt kort, som om den spanade på lämpliga objekt. Vi kör ett solovarv till runt kvarteret, för att inte själva verka misstänkta .

När vi ser bilen framifrån förstår vi varför den krypkör och varför den stannar vid varje hus. Vi har spanat på tidningsbudet.

Panik! Två stooora hundar i vår trädgård!

En sen kväll satt vovven B på sin pall vid fönstret där hon kan se ut över sitt kungarike, dvs vår tomt. Rätt som det var började hon tokskälla på något i trädgården. Hon var alldeles vild. När jag kikade ut, stod två stora hundar där i mörket. Ingen ägare syntes till och hundarna var helt lösa.

Jag ropade på J som kom som ett skott för att försöka skrämma bort hundarna. När han öppnade dörren skuttade de iväg... tja, ungefär sådär som rådjur gör. Vita bakar, långa ben. Det var vårt första möte med rådjuren. Gissar att det inte är vårt sista.

(Men nu vet nog de att här bor en skällande hund.)