Livet som mamma, så här efter 5 veckor

Det går ju inte att sluta förundras över detta lilla mirakel som fått namnet Manfred. Snäll är han för det mesta. Hungrig också. Han växer snabbt, och är på god väg att komma ikapp barn födda på utsatt tid. Han hade bråttom ut i världen; född för tidigt och därför "lite klen", som de så vänligt upplyste oss om på BB (barnmorskor är ett särdeles barskt släkte, men de saknar inte humor, som tur är).

Denna vecka har t ex varit BabyBjörnpremiär. Man ska vara minst 53 cm och väga minst 3,5 kg för att få sitta i en sådan.

Och dit har Manfred nu nått. En milstolpe kanske.

Belöningen från trädgården :-)

Midnight feeding session...

Pappas pojke!

Tack T för den fina bodyn! :-D

Första leken!? :-)

Titt...

... ut!

Smulpaj med rabarber & jordgubbar - mums

Lilleman i bilder

Så liten. Och ibland kall om fötterna.


Alla får fira-bricka! Det är pärondricka i glasen, men vilken pärondricka sen då. Allt smakar underbart. Hormonruset får man ju gratis.


Tvärhand hög...


Far och son.

Lilleman

I tolv dagar har vi nu varit Föräldrar. Tolv dar med amning, blöjbyten, power-naps och sommarhetta. Tolv dar med en gosig kille som trivs bäst i våra famnar - det där med att ligga själv i vagnen är inte nåt kul. Varje liten promenad i kvarteret slutar med att Lilleman får sitta en stund i pappa Js famn istället. Varje natt sover han på oss, inte brevid, och absolut inte i en säng vid sidan av vår. Varmt? Javisst! Men gosigt. I går la han sin lilla näsa intill min.


















Det är ändå en snäll kille vi har fått. Han är nöjd med maten och sover gott på nätterna mellan amningspauserna, som dock kommer lite för ofta för att föräldrarna ska kunna återhämta sig på allvar. Vi passar på att sova när Lilleman sover på dan. Det går, det också.